Om Samverkan

  • Målsättningen är att individens behov av offentlig försörjning ska minska
  • Tidig och gemensam planering mellan berörda aktörer förväntas leda till minskade kostnader för berörda myndigheter/organisationer och samhälle
  • Målgruppen för finansiell samordning är personer i förvärvsaktiv ålder som har en kombination av medicinska, psykiska, sociala och/eller arbetsmarknadsrelaterade problem och att varje enskild myndighet har svårt att tillgodose detta behov.

Den 1 januari 2004 infördes en lagstiftning om Finansiell samordning (Lag 2003:1210, med förändrad lydelse 2004:793). Lagstiftningen innebär en möjlighet till permanent samverkan mellan försäkringskassa, arbetsförmedling, kommun och landsting.
Tidigare försöksverksamhet i landet har visat att människor med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem lätt kan hamna i en gråzon mellan de olika ersättningssystemen. Detta kan leda till en rundgång mellan olika myndigheter/organisationer och medföra ineffektiva insatser. Den nödvändiga helhetssynen på individens situation uteblir vilket kan försvåra samverkan mellan berörda aktörer.
För att underlätta samverkan mellan berörda aktörer inom rehabiliteringsområdet startade 2005 tre samordningsförbund i Västerbotten – Umeå, Skellefteå och Lycksele.

Från och med januari 2014 heter samordningsförbunden Umeå–Vännäs, Skellefteå–Norsjö och Lycksele–Malå sedan tre nya kommuner blivit medlemmar.
Samordningsförbunden leds av politiker från de tre kommunerna och Västerbottens läns landsting samt tjänstemän från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Syftet med den finansiella samordningen är att återställa eller öka den enskildes funktions- och arbetsförmåga.

Bakgrund

Sveriges riksdag fattade i december 2003 ett beslut om en lag (2003:1210, ändrad lydelse 2004:793) om finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet mellan allmän försäkringskassa, arbetsförmedling, kommun och landsting.

Fr.o.m. januari 2004 har det varit möjligt för de fyra organisationerna att tillsammans bilda förbund och bedriva denna form av permanent samverkan.

Tidigare försöksverksamhet har visat att finansiell samordning innebär ökade möjligheter att på ett effektivt sätt utnyttja samhällets resurser.

Rehabiliteringsområden

Behovet av samverkan mellan myndigheter/organisationer inom rehabiliteringsområdet är inget nytt fenomen. Det diskuterades redan i slutet av 50-talet. I SOU 1958:17 konstaterades att myndigheter i vissa situationer måste samarbeta för att på bästa sätt kunna stödja sjuka/skadade personer tillbaka till arbetslivet. Under de nästan 50 år som gått sedan dess har det hänt en hel del inom det här området.

Under senare år har en rad olika samverkans- och samordningsformer bedrivits mellan olika aktörer inom rehabiliteringsområdet. Dessa har syftat till att motverka gränsdragningsproblem och att förbättra samordningen mellan olika aktörer. Genom de så kallade Finsam- och Socsam- försöken har finansiell samordning prövats. Samverkan inom rehabiliteringsområdet (Frisam) har sedan år 1998 bedrivits enligt vissa riktlinjer.

Samverkan bedrivs alltså numera mellan flera myndigheter/ organisationer och på många olika geografiska och hierarkiska nivåer. Samverkan utövas i det dagliga ordinarie linjearbetet mellan medarbetare på exempelvis arbetsförmedlingen och försäkringskassan såväl som i andra former, exempelvis finansiell samordning.

Det sistnämnda är en samverkansform som infördes den 1 januari 2004. En sådan samverkansform kräver åtminstone på strukturell nivå, en annan organisering än den som förekommer i ordinarie linjeverksamhet. Oavsett formen har all samverkan individen som fokus. Samverkan på organisationsnivå bedrivs endast för att underlätta samverkan på operativ nivå. Enligt tidigare utredningar uppgår målgruppen som är i behov av samverkansinsatser till 5–10 % av befolkningen i förvärvsaktiv ålder.

Värdefulla resurser

Nationella

Regionala/Lokala

 

X